Alla dessa drömmar och mål. Är det egentligen så viktigt att ha storslagna mål i livet? Eller är det bara att det är så viktigt för alla andra än mig?
Jag blev kallad för lat här om dagen. Bara för att jag planerar högst en vecka i förväg i livet (knappt det) och inte sparar vartenda öre för att kunna plugga på högskola och bli något storslaget så att jag kan bli rik. Om typ hundra år.
Nämen, jag menar, är man lat bara för det?
Anledningen till att jag inte planerar min framtid är för att jag vet att saker och ting aldrig blir som man har tänkt sig. Kalla mig pessimisst, javisst. Det får du. Men jag skulle nog antagligen rätta dig och säga att jag är en realist. Och jag tror nog att de flesta vet att saker inte alltid blir som man har tänkt sig, om man inte vet det är man troligtvis en sån där person som helt enkelt är född med sjukt mycket tur och alltid har kunnat göra det dom vill.

Det är ju klart att jag vill göra saker.
Jag vill bli fotograf.
Jag vill bli radiopratare.
Jag vill bli Art Director.
Men jag är helt enkelt inte en sån person som orkar planera min framtid för att kunna bli det. Jag tror på att tillfällena kommer att dyka upp längs vägen.

Det man kan fråga sig då är om jag är "misslyckad" bara för att jag inte vill gå i skolan för att kunna nå det och är en hopplös människa som hela tiden tror att allt "bara kommer lösa sig."

Men sen känner jag iofs att mitt liv INTE är misslyckat om jag inte skulle bli något av det som jag drömmer om.
Jag skulle faktiskt kunna nöja mig med att jobba i en matbutik. Ja jag skulle det.
Så länge jag har hälsan, ett tak över huvudet, en inkomst, 4 veckors semester varje sommar så att man iaf kan åka till någon solig ort, en familj.. så skulle jag faktiskt vara nöjd.
Och jag tar inte för givet att det kommer bli så här heller. Det finns alltid en risk, och det finns det för alla. Att allt faktiskt kan gå åt helvete. Och nej det säger jag inte för att jag är pessimist. Man lär sig av de saker man ser ske i världen helt enkelt. Och jag har inte sett mer än någon annan.

Ni kan få lov att se det som en misslyckad inställning om ni vill. Att jag har en hopplös inställning.
Men jag ser det inte så, jag ser det som en sund inställning. På något sätt. Jag tycker helt enkelt att det är lika bra att leva i nuet. Man vet aldrig vad som kommer hända.

Som vanligt när jag försöker skriva ett seriöst inlägg blir allting bara pannkaka. Jag är för trött för det här.
Godnatt!

Tilllägg: Nu i efterhand kom jag på att jag i princip sa åt er alla att det är dumt att skapa drömmar och mål. Så menade jag självklart inte, jag försökte bara "lyfta" upp mig själv lite, så att inte jag ska känna mig kass ;)