Eller 199 om vi ska vara noggranna. Idag skulle jag nämligen vara duktig och fixa mitt nya id-kort på banken eftersom mitt personbevis hade ramlat hem i brevlådan.
Jag gick till en fotoaffär och tog bilder. Hur har man mage att ta 199 spänn för något som inte tar mer än en minut av deras tid?! För fyra små j**la bilder?! I vilket fall, jag svor lite men var nöjd över att jag hade fått tagit bilderna. Så jag gick över till banken där jag satte mig i kö. Det var bara tre nummer innan mig men dom tog jättelång tid på sig. Och när jag kommer fram så säger jag att jag ska ansöka om ID-kort men att jag inte har något pass men att jag iaf har ett personbevis och mer än gärna ringer dit Tina som ändå var precis utanför och att hon kan bekräfta att jag är jag.
Jag får ett avslag ifrån banken.  "Du måste faktiskt ha någon form av svensk id-handling för att ansöka om legitimation."
Och jag förklarade för henne att det har gått alldeles utmärkt gången innan som jag hade behövt ansöka om legitimation.
"Ja men nu funkar det inte så. Du får gå till polisen och prata med dom om saken. Där ingår även fotografering till handlingen."
"Jaha så du menar att jag har tagit det här korten i onödan och betalat dom pengarna?" "Ja."

Bah. Jag är sur.
Visserligen så betyder ju det här att jag faktiskt är så illa tvungen att få tummen ur och ta tag i att skaffa pass.
Plus att jag faktiskt kan ta ett nytt kort där hos polisen.. För dessa blev hemska rent ut sagt.. Kände inte igen mig själv. Bantning here I come!

Idag har vi haft den stora äran på jobbet att göra "combo special". Combo är den stora maskinen ni ser när ni är inne på en mcdonaldsrestaurang som spottar ut glass och milkshake.
När man har Combo special innebär det att man verkligen gör rent hela maskinen grundligt. Detta innebär att vi inte kan servera varken milkshake eller glass under dessa timmar, och eftersom det tar en bra stund är vi tvungna att börja med detta medan vi fortfarande har öppet. För vi vill ju inte behöva vara kvar på jobbet halva natten.
I vilket fall hade vi satt upp lite trevliga lappar både i restaurangen och i drivén där det stod att vi inte kunde servera dessa två saker.
Nu kommer vi till det jag faktiskt inte riktigt kan förstå med människor.
Varför ska man tvunget ifrågasätta allt man läser? Står det att någonting inte kan serveras. Så kan det inte serveras. Vi sätter inte upp sådana lappar bara för att vi tycker att det är skoj. Ett exempel på en konversation:

Gäst - Hej! Jag hade ju tänkt att jag skulle ha en mcflurry marängswiss. Men jag ser här att ni inte kan servera det nu.
Jag - Nej precis, tyvärr är det så ikväll. Vi har specialrengöring av maskinen.
Gäst - Jahaja, men då tar jag en milkshake istället.
Jag - Som du kanske ser på lappen så kan vi tyvärr inte servera det heller.
Gäst - Men va?! Nej?! Jaha, då får jag väl tacka för mig då..

Detta hände gång på gång. Några tyckte till och med att det var dålig stil av oss att inte servera. Men frågan är om dom istället vill att vi ska strunta i att rengöra våra maskiner och låta dom få dålig mjukglass?
Jaja, det är inte så lätt antar jag..

Nu ska jag ta och sova!

Trots att sambo verkar ha fått förkylning, svininfluensa eller möjligtvis en vanlig influensa. Take your pick. Dock är det väl en tidsfråga innan jag är lika sjuk som henne ;)

Jag har jobbat ganska mycket nu det sista så därav bristen på uppdateringar. Sen känner jag att jag inte har så mycket att skriva om heller. Mer än frustrerande saker.
Jag känner liksom att jag inte kommer någon vart. Jag står bara och stampar och kommer inte framåt alls. Är oerhört trött på arbets-situationen för tillfället och sitter och tittar efter extrajobb varenda dag.
Ska jag någonsin kunna resa eller göra något utav det jag vill göra så kan det faktiskt inte fortsätta så här.
Och det gör mig rent ut sagt så jävla förbannad att man ska behöva slita arslet av sig till ingen nytta alls.

En glad sak var att jag vann 50 kronor på en triss idag.. Så jag har gått 50 kronor plus kan man ju nästan säga!

Nu är frågan om jag ska ha nya lotter eller ta pengarna.. Hm.. får fundera lite.

Alla dessa drömmar och mål. Är det egentligen så viktigt att ha storslagna mål i livet? Eller är det bara att det är så viktigt för alla andra än mig?
Jag blev kallad för lat här om dagen. Bara för att jag planerar högst en vecka i förväg i livet (knappt det) och inte sparar vartenda öre för att kunna plugga på högskola och bli något storslaget så att jag kan bli rik. Om typ hundra år.
Nämen, jag menar, är man lat bara för det?
Anledningen till att jag inte planerar min framtid är för att jag vet att saker och ting aldrig blir som man har tänkt sig. Kalla mig pessimisst, javisst. Det får du. Men jag skulle nog antagligen rätta dig och säga att jag är en realist. Och jag tror nog att de flesta vet att saker inte alltid blir som man har tänkt sig, om man inte vet det är man troligtvis en sån där person som helt enkelt är född med sjukt mycket tur och alltid har kunnat göra det dom vill.

Det är ju klart att jag vill göra saker.
Jag vill bli fotograf.
Jag vill bli radiopratare.
Jag vill bli Art Director.
Men jag är helt enkelt inte en sån person som orkar planera min framtid för att kunna bli det. Jag tror på att tillfällena kommer att dyka upp längs vägen.

Det man kan fråga sig då är om jag är "misslyckad" bara för att jag inte vill gå i skolan för att kunna nå det och är en hopplös människa som hela tiden tror att allt "bara kommer lösa sig."

Men sen känner jag iofs att mitt liv INTE är misslyckat om jag inte skulle bli något av det som jag drömmer om.
Jag skulle faktiskt kunna nöja mig med att jobba i en matbutik. Ja jag skulle det.
Så länge jag har hälsan, ett tak över huvudet, en inkomst, 4 veckors semester varje sommar så att man iaf kan åka till någon solig ort, en familj.. så skulle jag faktiskt vara nöjd.
Och jag tar inte för givet att det kommer bli så här heller. Det finns alltid en risk, och det finns det för alla. Att allt faktiskt kan gå åt helvete. Och nej det säger jag inte för att jag är pessimist. Man lär sig av de saker man ser ske i världen helt enkelt. Och jag har inte sett mer än någon annan.

Ni kan få lov att se det som en misslyckad inställning om ni vill. Att jag har en hopplös inställning.
Men jag ser det inte så, jag ser det som en sund inställning. På något sätt. Jag tycker helt enkelt att det är lika bra att leva i nuet. Man vet aldrig vad som kommer hända.

Som vanligt när jag försöker skriva ett seriöst inlägg blir allting bara pannkaka. Jag är för trött för det här.
Godnatt!

Tilllägg: Nu i efterhand kom jag på att jag i princip sa åt er alla att det är dumt att skapa drömmar och mål. Så menade jag självklart inte, jag försökte bara "lyfta" upp mig själv lite, så att inte jag ska känna mig kass ;)

Varning för tyck-synd-om-mig inlägg.

Just nu så lekar jag med tanken att bara söka en massa jobb som ligger minst tio mil ifrån Göteborg. Flytta dit och starta ett nytt liv.
Det hade varit fruktansvärt skönt. Jag trivs inte med någonting just nu, jag känner mig obekväm i allt jag gör. Bara jag går till affären så vill jag bara sätta igång och springa dit det inte finns någon återvändo.

Jag tror inte att någon i den här staden skulle sakna mig ändå, helt ärligt. Vad har jag att ge? Ger jag någon något?


Hejdå.

Ja det säger jag nu, men först lite musik för er att lyssna på.
Man kan inte låta bli att älska Nina Persson.

(ignorera reklamen i början)

... och här försökte jag formulera och långt och trevligt inlägg för att beskriva helgen, men jag tog bort det, för det lät bajs. Istället skriver jag:
Tack J för att du har ställt upp och hjälpt mig och T med allt i helgen
Tack mamma för en god äppelpaj och alla blåbär
Spontana utekvällar är underbara, speciellt när man har så söta vänner. Dagen eter var dock inte riktigt lika trevlig.
Vi skyller allt på, eller T skyller på sitt skadade ben och jag skyller på bartendern som bjöd mig på vin, det gjorde ju att jag hade råd att dricka fler...