Jag sitter och tittar på "Linas kvällsbok". Den handlar om Lina, 15 år, okysst och gör allt för sina vänner och för att passa in i gänget.

Jag kommer ihåg när jag var 15 som igår. Jag var också okysst och gjorde verkligen allt för att passa in. Eller ja, inte passa in, men gjorde allt för att inte bli mobbad iaf. Jag hade ingen aning om vem jag var överhuvudtaget och hatade allt. Som man antagligen ska göra när man är 15 år.  Det var det här året som jag fann mitt livs största kärlek, ja just då trodde jag nog inte han skulle vara det. Men med tanke på att han fortfarande finns kvar i mitt lilla huvud får man nog säga att han var det.
Vad ska man säga? Jag är glad att jag inte är 15 år längre iaf. Och jag tror nog att min mamma är det också ;)